Just sett “Ghost of girlfriends past” på datorn. En film som hyllar kärnfamiljen och att gifta sig med den rätta kvinnan som livets mening. Gör man det inte kommer man att dö ensam, och ingen kommer på din begravning. Typiskt amerikansk med många “I love you”, etc, etc. Men nu till det jag kom att tänka på.
Jag såg den här filmen solo, och min insikt är att vad man tycker om en film betyder väldigt mycket med vem man ser den. Den här ganska fåniga amerikanska filmen tycker jag var ganska bra (när jag såg den själv), om man får säga så. Skulle jag skrivit en recension för en tidning hade jag säkert varit väldigt kritisk. Hade jag sett den med sambon hade jag säkert inte tyckt den var så bra.
Det här var också tydligt i skolan, när jag försökte visa film i klassrummet. Jag var ofta lite orolig för vilken film jag skulle visa för man kunde vara ganska säker på att det skulle bli suck och stön vilken film man än valde. Inget konstigt där, men jag ville inte välja en film jag tyckte om för jag var rädd att det skulle förstöra den. Vad man tycker om en film i klassrummet och vad man tycker om den hemma i soffan är troligen helt olika saker. Vem man har bredvid sig betyder minst lika mycket. “För tänk om man skulle skratta och ens kompisar inte skulle göra det! Det skulle ju vara sååå pinsamt..” Tonåringar. Suck.
Ska jag vara ärlig känns det riktigt skönt att inte behöva åka tillbaka till Nybygge. Anledningen beror i princip helt på mig, och ingen annan. Man vill ju ofta att det skara vara någon annans fel. Den och den personen gjorde att jag ville inte längre. Nu är den personen jag och ingen annan.
Ska ju flytta snart så jag försöker slänga saker som jag har kvar men inte någon användning av. Men det är svårt. Problemet är att när det blir så undrar jag om det inte är sakerna som äger mig och inte tvärtom. Ska inte gå in på det här men ett samhälle som är uppbyggt på att konsumera kommer aldrig att bli bra. För ju mer man konsumerar ju mer vill man ha. Det tar aldrig slut. Människan är skapt sådan att vi kan känna av förändringar men när förändringarna upphört känner vi inget längre. När vi ska bada känns vattnet alldeles för hett eller för kallt när vi ska doppa oss. Men när vi väl vant oss känns det bara skönt. Eller när vi köpt den där mobilen känns det först väldigt bra men efter en vecka är det inte lika kul längre. Ska det vara så här? Känner mig lite olycklig, bäst att åka och köpa någonting så blir det säkert bättre! : /
2 kommentarer:
Blir helt ärligt förvånad och ganska förvirrad av hela filmgrejen i skolan. Det går ju inte riktigt ihop. Inte konstigt att det blir suck och stön om du väljer en film du inte själv gillar. Vaför inte våga ta risken att visa en du gillar i tron om att vi också skulle göra det.
Hoppas också att du inte hade bilden av oss som tonåringar som skäms för allt. Fast det varierar väl mycket mellan personer.
Du har i alla fall lyckats med bloggandet. Du har väckt mitt intresse :)
Du har helt rätt om filmer och hur de förändras beroende på ens omgivning. Alla filmer jag sett i skolan har bara känts jobbiga. I skolan är jag alltid trött, på nybygge var jag heller inte så förtjust i klassen, och skolstolarna är verkligen inte gjorda för filmtime x) Men sen har jag kunnat tycka om vissa av filmerna när jag sett dem hemma.
Och angående konsumtionssamhället så är det hemskt, ja. Vi är fast i detta enorma beroende, som bara växer sig allt större för varje dag. Men ska man tro Marx så kommer kapitalismen att förstöra sig själv..
Skicka en kommentar