Att inte våga...

Tänkte berätta om en sak som är lite pinsam, men jag tänker inte fega ut nu!
Det började med att Hanna, Maria och Emily bjöd mig på provlunch. Det var riktigt gott, och jag tror inte jag kunde lagat mycket bättre i nian. Hur som helst så blev jag glad (du vet, glad inombords) och lite rörd för att just jag blev utvald. Även fast det verkade som alla elever var tvungna att genomföra det.
Sen ville jag liksom säga tack, och berätta hur jag kände (typ). Men det blev aldrig av, för jag vågade inte riktigt. Var väl rädd att det skulle misstolkas, eller bli pinsamt.
Så jag hoppas att talesättet, "Bättre sent än aldrig" fortfarande gäller när jag säger: Tack Emily, Maria och Hanna för lunchen!

Sen sparade jag inbjudningskortet i ungefär en månad men det är också pinsamt, så berätta det inte för någon! ;)

Fråga till publiken: Varför ska det vara så svårt att säga bra saker, komplimanger och så? Jag vet varför jag inte gör det, men hatar att det är så.

Go Natt!